070-8511969

©2019 by Leo Jordansson

 
Search
  • Anna Beck

VM i Apeldoorn, Holland. Först ut- 3000 meter individual pursuit

Redan för en vecka sedan vid den här tiden hade vi anlänt till Apeldoorn i Holland kört ett pass på banan och ätit god middag på hotellet. Det går som fort livet...

I Apeldoorn väntade Paracykel-VM i bana, min premiär på stora mästerskap.

Bana som de flesta vet körs på en Velodrom, en inomhusbana i trä. Sen snor man runt varv efter varv i olika tävlingsformer.

Först ut för mig var 3000 meter, det börjar med kvalificeringslopp. De fyra bästa tiderna går vidare till A och B-final. Man startar två i taget på en varsin sida på banan, här är det fördel om man får starta mot någon som man kör relativt jämnt med. Att behöva köra om innebär att man får gå upp i banan och därmed förlorar viss tid. Efter mitt försök med diverse krångel med starter och hjälm samt att jag fick varva min konkurrent tre gånger hade jag ändå satt personligt rekord, från 4.14 i Manchester i januari körde jag nu på 4.11, hade därmed fjärde bästa tid och var kvalificerad till B-final. Så himla skön känsla att köra några timmar senare och gå in med vetskapen att jag inte hade maxat totalt utan hade lite mer att ge tidsmässigt.

Så vi for ner på stan och fick i oss mat, sen iväg till hotellet för att vila en stund innan det var dags igen.

Min motståndare i B-finalen var en tjej från Kina som hade kört en sekund snabbare än mig i kvalet. Jag bestämde mig för att bara gå in och göra mitt race så bra jag kunde och bara gå efter den tidsplan som vi satt upp. Att köra cirka fyra minuter i tävlingssammanhang är ganska nytt för mig och eftersom man inte har klocka eller andra siffror att gå efter innebär det att köra på känsla. En riktig utmaning att inte maxa direkt utan bygga fart. Det kräver sin kvinna när man står på starten, adrenalinet rusar och medaljen är i sikte...



I alla fall, jag kom iväg bra och Lasse ropade tider när jag varvade, om det var en tillfällig vaxpropp eller allmänt sus i kupan vet jag inte. Men jag hörde fel på en sekund. Jag trodde att jag låg efter planeringen men det var tvärtom. Efter sex varv började det ta ut sin rätt, det brann i ben, det brann i lungor. jag kunde bara tänka- "Endast några varv, bara några korta varv, ett i taget, bara kötta, bara just nu, snart är det vila, en minut till kan du"... Det var bara att dyka ner i källaren och gräva. Gräva djupt dessutom!!

Sedan kom Lasses välsignade ord med fyra varv kvar som en uppenbarelse - Du har tio meter på henne!!! Och det var ren tändvätska. Aldrig i livet att jag kommer att släppa nu, det fanns bara inte på kartan. Men alltså, så mycket kraft jag fick använda de här varven hamnar lätt på topp 3 i livet i sportsliga sammanhang.

Till slut kom den efterlängtade mållinjen, jag såg Lasse höja armarna och förstod att det gått vägen.

Fy helskutta vilken känsla, det bubblade inombords mellan hyperventilering och illamående. Det är exakt de här upplevelserna jag jagar. Att köra hårdare än man tror man klarar av och sedan känna lugnet, glädjen och tårar som kryper upp i ögonen. Värt allt!!




Sverige och jag VANN ett brons, jag satte PB och Svenskt rekord på 3000 meter på 4.08.9(Emma Stenberg och andra snabbisar får hålla sig undan stora banor en vecka eller två så jag får njuta lite). Jag tog också den första svenska medaljen inom paracykel på bana. Och att sänka sitt personliga rekord med sex sekunder på kort tid innebär ju att det inte är omöjligt att slipa ytterligare med mer träning och erfarenhet, eller hur??


Sedan vårt fina svenska team med Michael Lindgren, förbundskapten, Marcus Streijffert, pilot och min tränare, Lars Myrberg, ledare och mekaniker, Lotti Strömberg, ledare och massör samt Jörgen, cyklist. Vilken vecka vi haft, vilken ynnest att få ha er omkring mig!! Tack för allt och lite till!!




50 views
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now