Search
  • Anna Beck

Världscup i Belgien

För en vecka sedan var det dags att åka till Belgien och premiär i Världscupen. Som jag har väntat... Det är lite extra pirrigt när man tävlar för första gången för säsongen. Många av de tävlande hade sin start veckan innan då det var Världscup i Italien. Dock ingen ur den svenska truppen.

Ostendee är en av de tävlingarna jag tycker mest om, staden är också otroligt vacker.


Jag och Lotti, en av landslagets massörer kom ner på onsdagen. Då skruvade jag ihop cykeln direkt och rullade en liten sväng. Skönt att komma ut när man suttit still hela dagen. Sedan var det gemensam middag med alla. Så härligt att vara på plats, man kan nästan ta på känslan av förväntan och den energi som alla bär på.


På torsdagen väntade väckningspass på tempobanan. Banan går först inne i staden en bit och sedan ut på en väg som går efter stranden vilket betyder att det typ alltid blåser. Så även denna dag. Det var väldigt lättkört ut till vändning, sen kom snytingen i form av motvind och det behövdes tryckas på för att ta sig någonstans. Passet kändes rätt ok och jag såg fram mot morgondagens start.

Min start var kl. 10.36 på fredagen. Då väntade två varv och totalt 18 km. Det kändes bra hela vägen inne i stan och ut mot vändning. Jag såg att jag hade tagit in på tjejen som startade en minut före mig. I vändningen, en 180 graders högersväng lyckas vänsterfoten lossna från pedalen. Försöker få i den direkt. Men det lyckas inte. Trycker på med höger fot för att få upp tempot och sedan klicka i, vid tredje försöket gick det. Jag har alltid problem med att klicka i pedalen, så typiskt att det skulle hända nu... Får upp tempot rätt fort och fortsätter trycka på. Nu ser jag också att jag tappat på tjejen framför. Men jag försökte bara fokusera på mitt lopp. Ner i tempoställning och bara hålla i.

Strax innan jag går ut på det sista varvet skriker Micke(svenske förbundskaptenen) att jag ligger lika med Denise, tyskan som är ruskigt stark på platta banor. När jag körde mot henne här för två år sedan slog hon mig med 1 minut och 12 sek...

In i stan för sista gången, tar kurvorna mindre bra det här varvet men ändå bättre än tidigare år. När jag ur stan skriker Micke att det fortfarande är jämnt. Hur de andra ligger till vet jag inte alls.

Mjölksyran är ett faktum och jag får hela tiden hålla motivationen uppe och bara trycka på. Vid sista vändningen håller sig foten på plats. Smaken av frukosten gör sig påmind och det är vansinnigt jobbigt! Men jag orkar tänka att jag måste göra allt för att köra hela vägen in i mål. Och när jag väl passerar mållinjen känner jag att jag plockat ut det som fanns för dagen även om jag inte riktigt är där jag vill vara.


En silvermedalj, 4 sekunder upp till första plats som australiensiskan Paige Greco knep och 2 sekunder ner till trean, Denise Schindler från Tyskland.


En jättenöjd och stolt silvermedaljör slängde upp fötterna på bordet och njöt hela eftermiddagen.

7 views

070-8511969

©2019 by Leo Jordansson

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now